Tweeta

En halvtimma sen dundrar Ebbot Lundberg in med en lussekatt mellan tänderna och med sina yviga rörelser spiller han kaffe på golvet. Han är mitt inne i slutspurten av The Soundtrack of Our Lives avskedsturné och intervjuerna avlöser varandra. Han har just låtsats vara uppstoppad i ett TV4-inslag med en grupp barn som storögt tittade på honom.

– Det var här på Naturhistoriska museet som det började. Jag gick omkring här inför vår första ep och lp. Vi hade till och med uppstoppade djur på omslaget. Då tyckte jag att all musik var skit, och skapade musik som jag gillade. Det är väldigt osvenskt att säga så, men så var det, säger Ebbot.

Det var för 18 år sedan som idén om ett band började ta fart och han konstaterar att de nu har lyckats genomföra den fantasin. Det har handlat om ett ständigt sökande efter att nå det fulländande. Bandet ville sprida sin musik och skapa en plattform där de fritt kunde röra sig. Ett av målen var att vara med i ­David Lettermans Late Show, och det har de bockat av.

– Det är som att sätta upp som mål att hoppa 4,20 i höjdhopp och sedan göra det. Men vi har rivit många gånger på vägen också. Sammanfattningen av tiden med The Soundtrack of Our Lives finns beskrivet på skivorna om man lyssnar på dem. Det är en resa av iakttagelser och upplevelser av hur folk beter sig i ­olika situationer, säger han svävande.

"Det går inte att nå högre berg"

Många tror att uppbrottet av The Soundtrack of Our ­Lives är något dramatiskt, själv ser Ebbot det som att han byter jobb som vem som helst.

– Det känns inte så sorgligt, mer märkligt, som en avhandling som gjorts och nu håller vi på med disputationen, om man ska använda sig av akademiska termer. Det kan också ses om att vi har bestigit ett berg. Men det går inte att nå högre berg med det här bandet. Som grupp kan vi inte göra mer. Vi vill alla göra lite andra saker nu. Jag är glad över hur det har blivit, men jag vet ännu inte vad jag kommer att sakna. Läser man en utbildning så längtar man väl inte tillbaka när den är klar?

Telefonen ringer. Många vill ha tag i den karismatiske sångaren inför de allra sista konserterna. Bandet har berört många under åren och omkring hundra barn har döpts till Ebbot, ett namn som uppkom under tonåren när han pratade baklänges med kompisarna. Som frontfigur i ett band tyckte han att Ebbot lät som en rymdfarare och var mer originellt, än vad Torbjörn Lundberg gjorde.

– För många har vi förhoppningsvis varit en inspiration. Men jag tror att vår betydelse möjligtvis kommer att bli ännu större framöver. Vi är ett sådant band. Vi har bara sett ena delen av framgången, som det var för Velvet Underground och Love.


I The Soundtrack of Our Lives har Ebbot haft den konstnärliga rollen. Men han erkänner att han inte är bra på att vara ledare.

– Jag har blivit en ofrivillig ledare som råkat hamna i fokus. Jag är dålig på att kommunicera, är inblandad i allt och för det mesta måste jag ha det sista ordet, på gott och ont. Man kan se det som att jag är ett kontrollfreak, men i slutändan är det jag som har störst ansvar för innehållet och jag som frontperson som får ta skiten om något inte skulle vara bra. Det är lite Steve Jobs-varning på det, skrattar han och fortsätter.

– Vi är sex personer i bandet och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte har haft konflikter. Samtidigt är det är ganska anmärkningsvärt att det ändå har fungerat så bra i så många år.

Ebbots kännetecken

Han har en svart kaftan på sig och en färgstark halsduk. Kaftanen har blivit Ebbots kännetecken, liksom hans yviga hår och stora skägg. Ofta beskrivs han som en mysfarbror snarare än en rockstjärna.

– Det har varit ett bra sätt att komma undan. För vanliga rockstjärnor som Howlin’ Pelle, Iggy Pop och Mick Jagger handlar det mycket om yta. De kan inte vara fryntliga, tappa håret eller bli tjocka. Jag tog i stället ut allt det där i förtid. Jag trivs bra i det och känner mig fri, säger Ebbot.

Han började ha kaftan under Union Carbide Production-tiden och tyckte att det var väldigt skönt.

– Jag tänkte att det får bli mitt signum. Den gör att jag förblir tidlös och den passar att bli äldre i. Jag ­tycker att det för tankarna till mytologi och filosofi, som är grunderna för religionerna. Det är den ursprungliga källan som den ska utstråla. Den kärnan som fanns innan människorna behövde recept för att må bra. Förr var det religioner, nu är det fitness och lifecoaches.

OEOC, som är ett tillägg i bandnamnet, handlar om universum, om att se att det lilla finns i det stora och om ett stort medvetande. Intresset för allt som är abstrakt är stort. Han beskriver sig som en öppen människa som gillar att fundera kring det ogreppbara.

– Min livsfilosofi är att man ska ge mer än vad man får, tillföra mer än vad man själv gör åt. Ge bättre ­energi än vad man tar. Jag vet att det annars är lätt att hamna i en destruktiv spiral. I dag mår jag bra och är tillfreds, men hade du frågat mig för ett år sedan hade jag sagt det motsatta.

Ebbot berättar att han har fått sin beskärda del av skärselden i form av ångest. För att nå dit han velat valde han inte den enkla vägen.

– Hade vi fortsatt med Union Carbide Production hade vi nog tagit livet av oss. Och våra skivinspelningar med The Soundtrack of Our Lives har kanske inte varit de mest friktionsfria. Kanske måste man lida för att det ska bli bra. Det har inte varit en dans på rosor, men ger man sig in i leken så får man leken tåla. I dag har jag mycket känslor att plocka av när jag skapar.

Sjökapten eller handelsresande

Han beskriver sig själv som en rastlös nomadsjäl. Hade han inte blivit musiker hade han antagligen varit handelsresande eller sjökapten.

– Jag hade aldrig känt mig riktigt hemma förrän vi för nio år sedan flyttade in i ett 17oo-talstorp med torn och tinnar, som ligger i halländska Särö. Torpet består av flera byggnader och för tankarna till Nangijala. Det är ett overkligt ställe. Man ser det inte när man åker förbi utan det öppnar upp sig när man kommer in på tomten, säger han lyriskt.

På scenen däremot har ­Ebbot alltid känt sig som Stålmannen.

– Man blir en mytologisk ­figur. Folk vill ha en förebild, en hjälte. På scenen har man super­krafter, men egentligen är man värdelös, som Hulken.

– Fast för mig är det nog egentligen inte så stor skillnad numer. Jag har till slut lyckats med att vara samma figur både på och utanför scen. Fast det kan ju vara tvärtom vissa dagar.

Pratade om uppväxten

När han sommarpratade 2012 och själv fick välja ämne, valde han sina tre bröder och sin uppväxt. Där fanns mycket kärlek, mycket action men också en tuff konkurrens.

– Vi bröder var lite som bröderna Lejonhjärta och vi växte upp som Pippi Långstrump. Min familj var udda. Det var alltid mycket folk hos oss som lekte ­eller festade. Det var inte en död minut och vi fick göra mycket som var förbjudet för andra, som att hoppa ut genom fönstren. Det var väldigt fritt på det sättet och jag känner mig priviligerad, säger Ebbot.

Hoppackandet av The Soundtrack of Our Lives innebär nya utmaningar för Ebbot. Nu ska han göra det han tidigare skjutit fram. Bland annat ska han spela in ett par sologrejer, spela med ett jazzkollektiv och producera andra artister.

Fortsätter skapa

– Ni kommer att få se mycket av mig framöver för jag vill fortsätta få möjlighet att skapa och tillföra något, oavsett om det är musik, konst eller film. Det kan både bli utomlands och i Sverige. Jag vill arbeta med, och backa upp, andra sångare.

Med 25 års erfarenhet som artist öppnar sig många möjligheter. Han ser åren med bandet som en utbildning som fått honom att växa som ­människa och samtidigt bli starkare som ­artist.

– Jag förstår äntligen uttrycket "ge mig en plats på jorden så att jag kan flytta världen". Jag har hittat min plats och insett att världen går att flytta. Det är magi.

Tweeta