Tweeta

Jessica Zandén har precis avslutat ett projekt som hon har hållit på med i tre år. När vi träffas på ett café på Vasagatan i Göteborg har skådespelaren bara en föreställning av pjäsen Min mormor Gladys, som hon skrivit baserat på mormoderns dagbok, kvar. Efter det återstår en kort turné med ett par föreställningar ute i landet. Men sedan lämnar hon mormodern bakom sig och blickar framåt. För nu i alla fall.

– Jag har hållit på med det här i tre år, cirka 100 föreställningar, så nu tänkte jag slicka igen det kuvertet, det räcker för nu, säger hon.

Nu ska livet på scen i stället handla om Familjen Addams. Den annorlunda och lite knäppa familjen – som vi tidigare lärt känna i tv och på film – har blivit musikal och satts upp på Broadway. I höst är det dags för musikalen att flytta in på Lorensbergsteaterns scen i Göteborg, med en svensk ensemble. Jessica Zandén ska spela rollen som Alice Beineke – mamma till tonårsdotterns Wednesdays nye "normale" pojkvän.

– Det är en levande och rolig föreställning. Rollen är underbar med en fantastisk förvandling i karaktären. Hon dricker en slags trolldryck och blir helt personlighetsförändrad.


Kan du hitta några likheter med dig själv i rollen?

– Om jag blir personlighetsförändrad menar du? I alla roller finns det delar av dig själv, du innehåller allting och skulle kunna gestalta vad som helst. Precis som Alice kan jag vara väldigt blyg, hon kan också vara rätt stark och stå upp för sina egna behov, det kan jag också känna igen mig i.

Familjen Addams blir Jessica Zandéns tredje musikal. 2008 spelade hon My Fair Lady på Göteborgsoperan och 2011 spelade hon Leva Livet på Chinateatern i Stockholm. Hon tycker det är jätteroligt att sjunga trots att hon alltid blir väldigt nervös, vilket hon inte blir annars.

– Jag har väldiga prestationskrav när det gäller sången. Jag är ingen sångare.

Varför gör du det då?

– Därför att man måste övervinna sådant som är jobbigt annars begränsas ens liv. Det blir mindre och mindre och till slut stänger du dörren och sitter hemma och gör ingenting. Det finns de som aldrig går ut för att de har fallit offer för sina rädslor. Jag försöker låta mitt liv handla om att vidga, bredda och att göra saker.

Är du rädd för att hamna i en sådan situation att du stänger in dig?

– Nej, men jag märker att när man mår dåligt och blir nervös för saker, då undviker man det som gör en rädd, för vem vill må dåligt? Kruxet är att om du undviker rädslorna förstärker du dem och för att bli fri från dem måste du möta dem. Jag vill inte vara någon slags fånge kring mina rädslor.

Hjälper till på Stadsmissionen

Hon kom in på scenskolan 1978 och blev efter studierna anställd på Stockholms stadsteater. Men som 35-åring, när Jessica hade jobbat som skådespelare i tio år, bestämde hon sig för att helt byta bana.

– Jag ville bli läkare och bestämde mig för att göra högskoleprovet och söka in till läkarutbildningen. Jag har hela tiden känt vid sidan om att jag vill vara i verkligheten och hjälpa människor. Men högskoleprovet gick inte tillräckligt bra så jag lade ner det och började jobba i hjälptelefonen på Bris i stället. Nu är jag på Stadsmissionen och hjälper till ibland, är med hjälpsökande där och pratar med dem. Det är den riktiga verkligheten, där behöver du inte hålla på med några sociala spel innan du kommer nära utan du kan hålla om någon, prata och grina med en gång. Det finns inget att förlora, människor i nöd har fattat det. Jag upplever att många ofta går som katten kring het gröt, jag har väldigt svårt för det.

Varför tror du att så många har den där muren runt sig?

– Därför att man är rädd och inte har provat att vara öppen tidigare. Jag tror att man är rädd för att förlora något av sig själv och att det ska missbrukas. Men livet är så kort och jag vill försöka komma andra så nära som möjligt, annars är det liksom ingen idé.

För några år sedan basutbildade hon sig till kognitiv terapeut. I dag tar hon emot patienter i sin lägenhet i Vasastaden i Göteborg. Det ger henne ytterligare ett ben att stå på förutom teatern. Dessutom berikar de två yrkena varandra tycker hon.

– I båda måste man ha empati, vara lyssnande, närvarande och sensibel för en annan människas behov. På scen är det nödvändigt att använda samma egenskaper gentemot dina motspelare och publiken.

Jessica Zandén bär på ett stort intresse för historia. Gamla tider fascinerar henne eftersom den har format oss människor.

– Historien är nyckeln till vårt eget högst privata universum som vi delar med den här staden och landet. Jag läser mycket om arkitektur, om hur saker och ting har formats. Min dotter har läst biologi och vi pratar ofta om bergarter, om varför de ser ut som de gör, om rullstensåsar och istider. Det är ett väldigt rofyllt samtalsämne, man får perspektiv på sin egen korta lilla tid på jorden.

Utanför caféets fönster tornar de uråldriga, höga lindarna upp sig längs allén på Vasagatan. Park- och naturförvaltningen i Göteborg har bestämt sig för att ta ner träden och plantera nya. De påstår att de är för gamla och sjuka. Engagerade göteborgare har startat en liten proteströrelse och det hela har blivit en het lokal stridsfråga. Jessica Zandén har engagerat sig i striden för att behålla träden.

– Det här är stenstaden som är kulturhistoriskt värdefull för framtida generationer, här får man inte röra någonting och träden ingår i den bilden. Ändå ska Park- och naturförvaltningen hugga ner de fantastiska träden som funnits här i 100 år med argumentet att de är sjuka, vilket de inte är. Det är så förfärligt att man blir tokig.

Politik engagerar henne. Hon undrar hur man inte kan vara intresserad.

– Det handlar om vår vardag, våra barn och våra liv. Människors rättigheter, demokratiska värden, människovärde, villkor, allt är politik. Så att säga att man inte är intresserad av politik är för mig som att säga att man inte är intresserad av sitt eget liv och det skulle ingen människa säga tror jag. Att rösta är vår stora fantastiska möjlighet att påverka och det är så synd att folk upplever att det inte spelar någon roll, för det gör det faktiskt.

Men teatern engagerar inte Jessica Zandén längre. Hon har tappat intresset och har inga drömroller. Hon skulle gärna lägga teatern på hyllan om hon kunde. Men hon måste ju leva.

– Jag ser teatern som en god vän som ger mig mitt levebröd men jag är inte intresserad på det sättet längre. Det är ett väldigt hårt yrke jag inte önskar någon. Du kan inte leva ett normalt liv. Jag har aldrig vant mig, jag tycker att det är lika jobbigt varje kväll jag måste gå hemifrån.

Hur klarar du av att gå in för en roll om du inte brinner för det du gör?

– Men jag kan väl brinna för det ändå? Jag kan ge allt på scen men jag behöver inte tycka att teater är det mest fantastiska med livet för det. Man är 56 år nu, du vet, man börjar bli lite trött.

Vad har du för drömmar om framtiden då?

– Jag har inga drömmar på det sättet, jag ser fram emot att trappa ner, vara mer nära naturen vid skogen och havet, vara med mina barn och min näste man. Ha det gött, det är mitt mål, haha.

Tweeta