Tweeta

Han sitter som fastklistrad på husfasaden 78 ­meter ovanför marken och det är tack vare de gulorangea kläderna som vi ser honom överhuvudtaget. Spår av talk avslöjar hans väg uppför glasfasaden och de nära tusen människorna som samlats nedanför klämmer ihop sina nackar bakåt så mycket de bara kan.

Said Belhaj är en av världens bästa klättrare och har precis klättrat upp för en av Göteborgs högsta byggnader – Gothia Towers västra torn – som ett PR-jippo inför Nordic Outdoor-mässan. Han är hemma på en blixtvisit från livet som proffsklättrare i Andalusiens berg och kontrasterna är skarpa från den tillvaron han haft de senaste månaderna. Tillsammans med flickvännen bor han just nu i Spanien i en liten skåpbil inredd med en säng och ett litet utrymme för grejer under och lever "det enkla, naturliga livet".

– Du går upp på morgonen, äter, klättrar hela dagen, kommer tillbaka, äter och sover. Och när du går och lägger dig är du så tillfreds, det finns inget mer som behövs, berättar han när han kommit ner på marken igen.

Tv-program väckte intresset

Said Belhaj föddes 1981 och växte upp i Mölndal, strax utanför Göteborg. Sina första klättertag tog han hemma på Rallarberget med en säkerhetssele tillverkad av ett gammalt bilbälte. Intresset hade väckts efter ett tv-program om just bergsklättring.

– Jag hade klättrat mycket i träd innan men när jag såg tv-programmet klickade det till – det är ju det här jag ska hålla på med, bergsklättring. Och nu drygt 20 år senare är det samma sak fortfarande.
"Jag hade klättrat mycket i träd."
Vad var det som lockade dig?

– Det var väldigt mycket, men för det första så var det själva klättringen, klättra är ju kul. Men sen var klättringen – och är fortfarande – ett uttryck för en massa saker. För mig är den en av de mest naturliga sakerna att göra, den är ett uttryck för att gå sin egen väg. Klättring var inte var så lättillgängligt på den tiden, så det krävdes verkligen att man ville klättra väldigt mycket för att det skulle bli av. Det är inte som i dag då du bara kan gå till en klättervägg eller ringa en klätter­klubb. Eftersom jag inte kände någon som klättrade, och inte fick gå en klätterkurs eftersom jag var för ung, så lärde jag mig allt genom att läsa de få böcker som fanns på biblioteket på den tiden. Senare gick jag en kurs hos en nystartad klätterskola samt smet in på klätterväggen på Fysiken (en träningsanläggning i Göte­borg) och då började jag träffa klättrare och kom in i den världen. Det var ett jäkla äventyr i början.

När insåg du att klättringen skulle bli ditt liv?

– Jag tror inte att jag tänkte på det sättet. Däremot så föddes det nog en dröm då om att klättra professionellt. Inte för att jag visste precis vad det innebar, men jag ville inte hålla på med något annat. Det var ganska svårt för min pappa är akademiker och ville att jag skulle gå den vägen också. Dessutom är han maniskt höjdrädd. Det var ingen som trodde att jag skulle kunna leva på det. Men med facit i hand så har jag ju egentligen aldrig jobbat i hela mitt liv, jag har bara klättrat.

Hur går du runt ekonomiskt?

– Jag har flera sponsorer som pyntar in lite grann. Det är inga stora summor men det är tillräckligt för att jag ska kunna leva på det. Vardagslivet som klättrare är väldigt enkelt och spartanskt och så länge jag får klättra så är jag nöjd. Och vad skulle jag göra med mer pengar? Det skulle inte förändra situationen över­huvudtaget.

Vilken är din största klättringsupplevelse?

– De är väldigt många och det är väldigt svårt att nämna en speciell. Det har väl varit de här gångerna då man har varit i ett transtillstånd, när den här världen som vi sitter i nu och det här medvetandetillståndet är fullständigt borta och du är i det du gör så himla mycket att du slutar tänka och i stället agerar snabbt och impulsivt.

När infinner sig den känslan?

– Ofta när du klättrar en väldigt svår led, som befinner sig på din gräns, håller på länge och du måste hålla ihop det. När det inte finns utrymme att tänka eller fokusera på något annat utan det är hundra procent ­fokus på att ta sig upp.

Du var med i det svenska klättringslandslaget i tio år – hur känner du inför att tävla i dag?

– Tävling är väldigt speciellt, och om man ska prata om klättring som ett uttryck för frihet som det är mycket för mig, så finns inte det i tävling. Men det finns en grej med att göra det man tycker om inför publik, man skapar en sorts energi och stämning tillsammans, en stämning som man inte riktigt kan förklara och ta på men som finns där. Du har en chans, du ska prestera inför publik och det är skarpt läge. Men om jag skulle tävla på den ­nivån som jag skulle vilja så skulle jag få offra så mycket av min utomhusklättertid, det går inte att få ihop de två världarna. Skulle jag klättra världscupen är det bara att glömma att vara tre månader i Spanien och klättra i berg, du måste välja ditt spår. Och för mig har utomhusklättring alltid legat varmast om hjärtat.

Vilka länder har du klättrat i?

– Jag har stånkat runt i ett 30-tal länder, bland annat i Asien, Afrika, Australien, Nord- och Sydamerika och Europa på de flesta håll och kanter. Den bästa klättringen kanske är i Sydeuropa men det är inte bara klättringen som är kul, det finns ju annat. Därför är det kul att åka till exempel till Mali i Västafrika för där finns en annan kultur, musik och en massa olika kryddor du inte får i Spanien. Därför åker jag till länder där klättringen kanske inte är den absolut bästa eftersom det finns något annat som jag också vill utforska. Det blir en rikare helhetsupplevelse.
"Universum är så mångfacetterat och världen och livet är oändligt."

Gillar att resa

– Jag har ingen utbildning egentligen, men jag tycker om att resa runt i världen och försöka vara ödmjuk och öppen för vad världen är, det är den största skolan i ­livet, det är inget som du kan läsa dig till. Universum är så mångfacetterat och världen och livet är oändligt, så varför ska man begränsa sig till den här boxen?

Är du rädd för att tvingas in i "boxen"?

– Jag var skadad i ett halvår för några år sedan och det var en väldigt speciell tid då jag verkligen saknade klättringen, men samtidigt finns det så mycket annat att göra, man får inte begränsa sig. Men man ska också vara nöjd med det man har. I och med att vi i den här världen har alla möjligheter att göra allting så är det nästan för mycket. Det är lätt att få det snäva perspektivet. Det är när saker och ting går åt helvete som ödmjukheten kommer och man kan uppskatta det lilla och det enkla.

Vad skulle du göra om du inte klättrade då?

– Jag håller på mycket med musik och fotografi, jag reser mycket och tränar lite andra grejer som löpning, chi gong och så. Om jag verkligen inte hade kunnat klättra, ve och fasa, så hade jag säkert börjat med mer löpning, skidåkning eller cykling. Det finns så mycket annat kul att göra, men det finns inget som kan slå klättring.

Men om du måste försörja dig på något annat?

– Ja, det är det som är frågan. Jag vill inte hamna där många andra avdankade klättrare hamnar och börja jobba inom klättring. Jag har fått klättra i berg i 20 års tid, det är helt fantastiskt, så jag känner att jag kan ge något tillbaka. Läkare kanske, men västerländsk medicin är kanske inte det jag skulle kunna stå för helhjärtat. Men jag vill hjälpa folk och göra något som känns meningsfullt. Att sälja klättergrejer känns inte alls meningsfullt.

Tänker du mycket på det här?

– Ja, i perioder. Vi har ju alla möjligheter men frågan är vad det är man ska fokusera på.

Hur fungerar det med relationer när man lever ett så nomadiskt liv?

– Min flickvän har varit med mig ganska mycket och hon klättrar lite grann. Hon är marinbiolog och gillar att vara ute i naturen. Men detta är inte hennes kall i livet utan hon hakar på för att hon tycker det är kul just nu, men sen vet man inte. Men om man ska se på relationer genom åren så är det enkla svaret att det aldrig har varit lätt. Och jag tror inte att det är lätt att försöka leva tillsammans med någon som är så totalt besatt av en grej.

Klättrar ni i samma berg?

– Nja, hon är nästan nybörjare och jag på elitnivå. Men det är inga problem, det är därför klättring är så kul, du kan klättra tillsammans, på samma berg finns det oftast både svåra och lätta linjer. Hon kör sina grejer, jag kör mina grejer och så möts vi på mitten. Det finns inte den där elitistgrejen inom klättring, inte från mig sett, alla kan klättra tillsammans.

Tweeta