Tweeta

Det är mörkt och kallt ute när jag kliver in i Friidrottens hus i Göteborg. Jag ska träffa höjdhopparen Emma Green. Jag är lite tidig så jag står och tittar på alla som tränar. Jag slås av vad många de är och att det ser inte ut så som jag hade tänkt mig. Det är ingen som håller på med någon friidrottsgren, ingen gren jag känner igen i alla fall. Det är ingen som hoppar höjd, längd eller tresteg utan de står och tänjer, springer konstiga långsteg eller kastar bollar rakt upp i luften. Det slår mig då vad lite av en friidrottares karriär vi som publik egentligen får se.

– Mycket av träningstiden går åt till annat än ren höjdhoppsträning. Men den sortens träning är lika viktig.

Under det träningspass som jag är med för att fota Emma så får hon ett papper där det står vilka övningar hon ska göra. Det är olika tänj- och styrkeövningar. Hennes tränare och pojkvän Yannick Tregaro går omkring och kollar till dem som tränar. Men det är väldigt enskilt och jag frågar Emma om det inte svårt att ge järnet på varje "planka" eller armhävning.

– Nej egentligen inte, det här är vad jag vill göra och för att bli så bra som möjligt krävs det att man gör det här också.

Emma genomgick i mitten av december en titthålsoperation på sin högra fotled.

– De tog bort lite benpålagringar, det har växt ben där det inte borde växa. Detta har påverkat min rörlighet i fotleden då de benbitarna legat i vägen.

Det låter smärtsamt?

– Inte så mycket, det har varit perioder som det gjort ont, men mest har det påverkat rörligheten.

I början av december kom beskedet att Emma ställer in hela inomhussäsongen.

– Att ta det beslutet var tråkigt men det kändes ändå bra. Jag behövde fixa foten och då kan jag lika gärna passa på att ta tag i alla små problem som jag haft med kroppen. Stelheten i foten har lett till att jag gått lite annorlunda vilket i sin tur gjort att jag belastat ryggen lite snett. Allt detta tillsammans har gjort att jag blivit lite instabil i kroppen.

Just i höjdhopp är det mycket av tekniken som bygger på att man ska vara stabil i kroppen och kunna hålla en position.

– Jag kunde gå på foten direkt efter operationen och efter några veckor så ska jag kunna springa på den igen.

När man pratar med Emma så inser man att nästan allt hon gör, gör hon för att bli bättre i sin sport. Hon äter, sover, vilar och tränar för att kunna prestera på så hög nivå som möjligt.

Har du tid att ha någon annan hobby?

– Jag försöker ta mig tid att träffa familj och vänner och prata om annat än höjdhopp. Jag tror det är viktigt att kunna koppla bort idrotten ibland för att orka med när det blir som mest. Annars tycker jag om att vara vid havet. Men det är ju svårt att ha en annan fritidssysselsättning som kräver något, det får vara utan måsten i så fall.

Emma kommer från en familj med friidrottsintresse. Hon testade på höjdhopp i skolan när hon var 14–15 år och började träna tre dagar i veckan.

– Då kände jag att det är det här jag ska göra.

I somras var hon med i sitt första OS. Hon tog sig till final där hon slog till och gjorde årsbästa med 1.96. Men det var ingen lätt resa att ta sig till finalen. I kvalet regnade det och var kallt. Efter Emmas andra hopp när hon hoppade ner från mattan small det till i foten.

– Vi har med en person som är väldigt bra på att tejpa fötter. Jag gick fram till Yannick och sa att han skulle hämta honom men jag ville testa att hur det kändes först innan vi skulle tejpa. Men när jag försökte att springa så gick det inte.
Det blev stressigt för det var dags för Emma att hoppa igen. Men foten hann bli tejpad.

– Tur att han var i närheten annars hade jag inte kunnat hoppa.

Men Emma fortsatte kvalet och tog sig till final. Och i finalen var det trevligare förutsättningar.

– Det var skönt att få hoppa när det var varmt och kväll i olympiastadion "Fågelboet".

Det blev en del skriverier under OS om intervjun med Susanna Kallur precis efter hon ramlat i sitt lopp. "Allmänheten rasar" var rubrikerna i några av kvällstidningarna. Susanna pressades till tårar enligt många.

Hur är det att blir intervjuad direkt efter en tävling?

– Har man vunnit eller det gått bra så är det bara kul. Men även när det gått dåligt så är det något som hör till. Jag som höjdhoppare kan ofta välja att stanna kvar lite inne på plan om jag behöver samla mig innan jag möter pressen. Susanna får gå nästan direkt efter loppet och då hinner hon kanske inte samla sig på samma sätt. Men man lär sig att stänga av lite. Jag tycker det är värre om man ska behöva älta en händelse efteråt. Då gäller det att stänga av lite och det blir som om man pratar om någon annan.

Om du skulle göra något annat än att vara höjdhoppare, vad skulle det vara?

– Jag vet inte, jag gillar när man får göra lite allt möjligt och får vara kreativ. Men jag vet inte vad det skulle vara. Om jag skulle börja plugga så tror jag att det skulle vara något som har koppling till idrottsvärlden eller kost.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Det är svårt men jag tror jag är ganska målmedveten. Vill alltid göra så bra som möjligt. När det gäller träning så har jag bra tålamod men inte lika mycket när det gäller annat. Jag är nog glad och kanske lite blyg. Fast det beror på sammanhanget. När det gäller friidrotten så är jag inte blyg.

Tweeta