Tweeta

Social housing, det vill säga att erbjuda "åtkomliga" bostäder via subventionerad hyra och behovsprövning har länge varit den svenska bostadsdebattens verkliga "f-ord".

Det finns sannolikt flera skäl till det men det viktigaste är att Sverige utvecklat en annan välfärdsmodell än övriga kontinentaleuropa. Den så kallade "svenska modellen" bygger på tre bärande element; partsmodellen på arbetsmarknaden där starka fackföreningar hindrat framväxten av ett låglöne­proletariat, ett socialförsäkringssystem baserat på inkomstbortfallsprincipen samt en väl utbyggd offentlig sektor finansierad av relativt höga skatter.

Den bärande tanken, som hittills försvarats hårdnackat av socialdemokrater och socialliberaler, är att den ska göra det möjligt för alla att göra sin egen klassresa, att födsel och social härkomst ska spela mindre roll.

Den kontinentala modellen bygger något förenklat på grundtrygghet. Skatterna är lägre och därmed också utbudet av subventionerad samhällsservice (inte minst barn- och äldreomsorg) och vidare är det främst det egna sparandet som skyddar vid långvarig sjukdom eller arbetslöshet.

Fullt logiskt har också bostadspolitiken utvecklats i olika riktning. I Sverige valde socialdemokraterna som huvudlinje att bygga upp den så kallade allmännyttan. Med gynnsamma skatte- och avdragsvillkor samt statliga kreditgarantier var tanken att bygga bort bostadsnöden och erbjuda ett bra boende för alla, utan krav på kapitalinsats.

Även om bostäderna byggdes med omfattande subventioner låg det i sakens natur att hög standard också gav högre hyror än i det äldre beståndet. Dessa kunde dock flertalet betala eftersom även lågbildade hade rimliga inkomster och en social trygghet via det offentliga välfärdssystemet. Bostadspolitiken var således en logisk del av en större helhet.

Om någon skulle ifrågasätta grunddragen i den svenska bostadspolitiken vore det således mest naturligt än det skulle ske från "höger", från de som på ideologiska grunder alltid argumenterat för lägre skatter och mer av personligt ansvar.

Just därför är det intressant att notera att det är främst är personer från det "röda laget" som sedan ett par år väljer att lyfta på locket. Först var det arkitekter som varit i Holland men som (typiskt nog) stannat vid att analysera den yttre gestaltningen. Sedan hördes akademiska experter som menade att "det finns bra och dåliga exempel på social housing". Och nu kan vi se hur "opolitiska" tjänstemän på Boverket öppet pläderar för saken med argumentet att, "något måste ju göras för att vi ska få fram billiga bostäder". Man behöver inte ha starka glasögon för att se var flertalet har sina politiska sympatier.

Det kunde nu spela mindre roll om det vore så att socialdemokraterna och deras stödtrupper i hyresgästföreningen, på Sabo och SKL stod orubbligt vid den traditionella linjen. Men det är här jag börjar tvivla.

Det är förvisso ett faktum att tunga personer som till exempel Kurt Eliasson, avgående vd för Sabo, med övertygande argument visat att social housing är en trubbig och dyr form av socialpolitik som skapar social inlåsning. Men nu tillträder en ny generation. Politik skapas i nuet och inte till så lite del med koppling till egna särintressen.

Den som under våren var med på någon av Sabos konferenser runt rapporten "Nyttan med allmännyttan" kunde snabbt konstatera att Sabo-sfären brottas med svåra fantomsmärtor efter Allbolagens införande. Lagen förbjuder företagen att subventionera nyproduktionen vilket gör det sociala uppdraget diffust och vilken roll ska man då egentligen ha …?

På samma sätt kan man se att man inom SKL söker efter strategier som kan ge kommunerna effektiva verktyg att möta flyktingkrisen och behovet av bostäder till ekonomiskt svaga hushåll. Och hur tänker en hyresgästförening som trots eventuella investeringsbidrag börjar inse att nyproducerade (och nyrenoverade) hyresrätter i framtiden kommer att bli den dyra boendeformen?

I vår kultur vill vi gärna tro att politik i dominerande utsträckning styrs av rationella överväganden men glömmer då gärna att även organisationspolitiska motiv har en rationell karaktär. Det är en intressant tanke att det kanske blir byråkratiska strukturer med koppling till det röda laget som öppnar Pandoras ask.

Om det sker kommer det givetvis att få betydande politiska konsekvenser. Då kommer det röda laget, alldeles gratis, att leverera det perfekta argumentet för en annan välfärdsmodell och en arbetsmarknad med betydande inslag av rena låglönejobb. Synd, för med bara lite eftertanke borde man kunna se fördelarna med att skapa en ny egnahemsrörelse och en social bostadspolitik med ägda bostäder som bas.

Tweeta