Tweeta

I februari hade föreställningen Driving Miles premiär på Göteborgs stadsteater. Henning Mankells monolog, i regi av Eva Bergman, handlar om en norsk skrothandlares möte med Miles Davis. Sven Wollter står på scen tillsammans med sex musiker.

– Pjäsen har mottagits fantastiskt. Biljetterna såldes slut på nolltid och även extraföreställningarna i maj. Det är en jätteframgång för teatern, säger han och fortsätter:

– Pjäsen är uppbyggd som ett samspel mellan musiken och det talade ordet eller berättelsen. Det gör den här pjäsen speciell och det funkar på publiken som visar sig bli starkt berörda. Den här pjäsen handlar inte bara om Miles Davis utan om livet över huvud taget.

Skådespelaren och författaren Sven Wollter befinner sig för närvarande i hemmet på Stationsgatan i Luleå, där han bor med hustrun sedan 13 år tillbaka, journalisten Lisa Wede. Men i maj åker han ner till Göteborg igen för ytterligare elva föreställningar på Göteborgs stadsteater, där allt började för Sven Wollter. Och som troligtvis blir det sista vi får se av honom från teaterscenen.

– Med stor säkerhet blir det så. Jag kanske gör några nedslag här och där, till exempel samarbetar jag med några musikanter nere i Skåne. Vi funderar på att göra en föreställning i höst med renässansmusik och Shake­speare-texter. Men det blir nog inte fler teateruppsättningar. Nu vill jag skriva i stället.

Är det inte vemodigt att göra de här sista föreställningarna?

– Nej, nej. Jag har hållit på jävligt länge, började redan 1953, så det här blir mitt 63:e arbetsår. Jag tycker att jag har gjort ifrån mig så det räcker. Jag är också gammal nog att vilja se att de här sista åren kan bli spännande och att man kan upptäcka något nytt i livet, tillsammans med hustrun som pensioneras i september. Då ska vi leva livet.

Får jag fråga vad ni ska hitta på då?

– Det får du, men du får inget svar, säger Sven Wollter och skrattar, men preciserar sig ändå lite mer:
Jag tycker att jag har gjort ifrån mig så det räcker.
– Jag sa ju just att vi ska leva livet. Vad det innebär vet jag inte än. Vi kanske reser lite, vi kanske sitter på våra rumpor och tittar på varandra och har det skönt. Det enda vi har bestämt oss för är att vi inte ska stressa oss fram till nya upplevelser. De får komma som de kommer.

Sven Wollter, som fyllde 82 år i januari, är även aktuell med romanen Hon, han och döden. Han beskriver boken som en kärleksroman i dödens närhet.

– Det är inte konstigare än att vi alla befinner oss i dödens närhet från ruta ett och framåt. När man läst boken så vill jag att man ska ta med sig bilden av hur våra livsöden slingras ihop. Den handlar om märkvärdiga möten som vi alla råkar ut för. Folk som vi hade glömt som plötsligt dyker upp igen.

Har du alltid skrivit?

– Ja, det har jag. Men då mer inom mitt fack och inom politiken. Jag har bearbetat några pjäser, skrivit artiklar, gjort anteckningar och så vidare. Men det fiktiva har jag inte vågat mig på förrän nu. Det kräver väldigt mycket, man måste vara fri runtomkring. Förra sommaren fick jag några månader ledigt, då hustrun jobbade, och då jag kunde sätta mig ner och skriva. Det gör jag nu också, men nu jobbar jag med nästa projekt som har arbetsnamnet Elsies resa och som kommer att kretsa kring 1900-talet, som jag just nu fördjupar mig i.

Alla som tittade på tv på 70-talet är väl bekanta med Sven Wollters gestaltning av den fattiga drängen Gustav Rask i tv-serien Raskens. Det är också den serien, som sändes för första gången 1976, som göteborgaren skattar högst i sin karriär. Men det inte helt enkelt.

– Det går egentligen inte att rangordna det man gjort, det är så mycket som jag bär med mig och varje jobb i sig har lett fram till nya erfarenheter. Men det är givet att inspelningen av Raskens 1975 står lite för sig själv eftersom det var en så stor roll, gav mig så mycket erfarenhet av filmarbetet och genomfördes tillsammans med så kompetenta medarbetare. Hoppar man sen fram i tiden så skattar jag även En sång för Martin högt, det blev den sista filmen jag gjorde med Viveka Seldahl. Det är ett lika stort minne som Raskens, men på ett annat plan. Jag har haft den enorma turen att få spela en massa olika roller och inte fastnat i något fack.

Varför tror du det är så?

– Jag ser i grund och botten ganska alldaglig ut och ­redan från början satsade jag på att inte hamna i något fack. Jag har nog varit en ganska användbar typ för ­regissörerna, skrattar han.

Du ser alldaglig ut, säger du. Ganska ödmjukt sagt med tanke på att du har blivit utsedd till landets sexigaste?

– Min hustru sade till mig en gång att du ska inte tro att de röstade på dig för att du är så jävla snygg. Du ser ok ut, fortsatte hon, men jag tror du vann för att du har något inuti dig också.

– Så jag tror att jag har rätt när jag säger att jag ser alldaglig ut, och det är också därför folk kan identifiera sig med mig. Jag är inte konstig alls, bortsett från att vissa anser att jag har konstiga politiska åsikter, säger Sven Wollter och lägger av ytterligare en skrattsalva.

Hur skulle du säga att teatern har förändrats från när du började på 1950-talet och med hur det ser ut i dag?

– Det har svängt tillbaka på ett sätt, kan man säga. På 1960- och 1970-talet så skaffade vi skådespelare på golvet oss stor frihet och kunde genomföra projekt efter vår egen vilja. Vi hade brutit den auktoritära stilen från 1950-talet. Men jag vill påstå att vi på många sätt i dag är tillbaka i en ganska auktoritär ledarstil på teatrarna. Fast inte i den grad som det var på 1950-talet. Men det är olika mellan olika teatrar. På Göteborgs stadsteater, till exempel, är det högt i tak. Det går i vågor, men det går hela tiden framåt. Vågdalarna blir inte så djupa.

Tweeta