Tweeta

Att sätta röda hus med vita knutar på otillgängliga platser har blivit hans signum. Hittills har han bland annat placerat ett hus på Globen, ett hus i ett träd, ett hus mitt i Västeråsfjärden och ett halvdrunknat hus i Västerås skärgård. Huset som blev hotell Hackspett och är byggt 13 meter upp i en stor ek i Vasaparken i centrala Västerås är den första av hans alternativa boendemiljöer. Men allt började med att ­Mikael Genberg ville bli serietecknare.

– Jag var vansinnigt förälskad i serier som liten. På gymnasiet läste jag ekonomi och då hade serie­intresset svalat lite och jag tänkte i stället att jag skulle kombinera tecknandet med ekonomin och jobba med ­reklam, så det var därför jag sökte in på konstskola.

Redan efter lunch första dagen var han såld på konstnärsyrket och lämnade reklamplanerna bakom sig.

– Jag kände att jag hittade något fullständigt annorlunda än gymnasietiden, jag var inte intresserad av ekonomi.

Oslagbar känsla

Efter fyra år på konstskolan bildade han tillsammans med några andra en konstnärsgrupp i Antwerpen i Belgien.

– Och det var en vassare skola på ett sätt. Dels var det en kamp för överlevnad där den kreativa lusten var både målet och belöningen och har man inte hittat den drivkraften är den lite svår att förstå. Jag kommer ihåg första gången jag gjorde en målning som jag var otroligt nöjd med och insåg att den här målningen inte fanns på den här planeten innan. Den känslan är rätt oslagbar. Har man inte fått chansen att jobba i ett så fritt yrke så kanske man är främmande för den enkla glädjen som finns i det. Det är inte så mycket annat som är mer värt för mig.

– Jag är inte driven av pengar och förutsättningen för det kommer ur den här konstnärliga utbildningen där jag insåg att det gick att klara sig med väldigt lite pengar. Därför är jag väldigt tacksam över den skolningen.

När tog du steget till att göra det mindre traditionella inom konsten?

– Under min utbildning funderade jag mycket på vad jag ville göra egentligen. Jag tänkte på att det måste kunna gå att bredda konsten och tänkte mycket på kreativiteten. Konstnärer är livrädda för att bli utsatta för de kommersiella krafterna och så behöver det ju inte vara. Och de tankarna slutade med att jag gjorde det där trädhuset och det blev tillräckligt apart, det är långt ifrån konstvärlden. I dag tycker jag inte att det är så intressant om det jag gör är konst eller inte, det spelar ingen roll. Jag behöver inte konstvärlden i dag och den behöver inte mig.

Husen du gör ligger alltid på otillgängliga platser, varför?

– Ja, ett jäkla flyktbeteende. De är väl något slags försök att hitta andra världar, att bryta barriärer, men också att bjuda på någonting som faktiskt är fungerande för människor som kan prova det på riktigt. Det är ju först när folk sitter upp i trädet och använder huset som det faktiskt börjar hända något och de frågar sig vad de gör där.


Vad tycker du mest om med ditt yrke?

– Slutförandefasen, att se att det gick. Har man spänt bågen tillräckligt i ett projekt blir det väldigt spännande att slutföra. Och människor, människor omkring mig är väldigt viktiga. Jag känner en otrolig glädje över att få vara tillsammans med de människor jag jobbar med i dag. Jag misslyckas hellre med folk jag gillar än lyckas med folk jag ogillar. Det är en hög prioritering.

Mikael Genberg pratar en hel del om att misslyckas och om att hellre be om förlåtelse än tillåtelse.

– Ställs jag inför något som kräver tillstånd så tänker jag att frågan bara är om man ska söka tillåtelse före eller efter. Det är ju så jobbigt om man får nej och det blir så tråkigt för kreativiteten. Då är det bättre att göra det och försöka ha någon slags reservplan om det inte fungerar. Och det som oftast begränsar oss är rädslan för att misslyckas, det är ju jobbigt att misslyckas. Men om du inte provar kan du aldrig heller veta.

En bättre plats

– Jag kan känna mig stolt över att ha vågat göra något. En storslagen ansats är storslagen även om den misslyckas. Därför tror jag att det är mer värt att tänka stort från början än att tro att man kan jobba upp något sakta. Det funkar inte så, du fastnar ju där du fastnar.

Naturligtvis är det den inställningen som är på väg att ta hans röda hus till månen, som har fått astronauten Christer Fuglesang och före detta finansministern Pär Nuder bland andra att engagera sig i projektet, och gett honom den naiva tanken att det kan göra världen till en bättre plats.

– Jag känner mig rätt orädd, men samtidigt otroligt naiv och det är en egenskap jag värdesätter högt och försöker behålla. Jag är livrädd för att bli tråkig. Min dröm är att dö med stövlarna på, att jag aldrig ger upp och har kvar energin att göra det jag tror på och inte blir lat och blasé. Då kan ju vad som helst hända. Jag säger inte nej så ofta, jag säger ja, det är alltid min första reaktion.

Förutom huset på månen, vad har du för projekt på gång?

– Jag har ganska många konkreta projekt på gång men de är helt ointressanta innan de är påbörjade.

Tweeta