Tweeta

Nina Zanjani befinner sig i Göteborg när Lokalnytt når henne. Men det är inte helt lätt att veta var hon håller hus. Det senaste året har det främst handlat om Stockholm och Dramaten. Dels i Mirja Unges Pjäs Johanna, där hon spelade huvudrollen. Dels i den musikaliska teateruppsättningen Kärleken kommer att skilja oss åt, med låtar av det engelska post-punkbandet Joy Division. Men nu är det Göteborg som gäller. Eller?

– Ja. Men det är lite svårt att hålla ordning på mig. Min mamma vet aldrig var jag är. "Vilken stad är du i nu, kan vi ta en fika?", brukar hon fråga, skrattar Nina Zanjani.

Känd som polis

Även om den 34-åriga skådespelerskan numera är etablerad med mängder av roller på landets största scener på meritlistan så är det kanske för sina roller som polis i Wallanderfilmerna och som polisaspirant i Se upp för dårarna som hon är mest känd för den breda allmänheten. Nina Zanjani växte upp i Gråbo, utanför Göteborg.

Sin teaterutbildning fick hon på Teaterhögskolan i Stockholm mellan åren 2003 och 2007. När man skummar igenom det som skrivits om henne så är det ett par ord som återkommer ofta: utveckling och utmaning. Att utvecklas som skådespelare och att hitta utmaningar i yrket.

– Så är det verkligen och det där känner jag ännu mer i dag. Jag vill hoppa på nya projekt som kräver lite mer ur ett logistiskt perspektiv. Jag tycker inte det är jobbigt att flytta mellan olika städer som jag gjort de senaste åren. Det är roligt att komma till nya platser. Det gör att man måste hitta nya sidor av sig själv hela tiden.

Var tror du den driften kommer ifrån?

– Det är nog ett personlighetsdrag. Andra vill ha trygghet i form av ett stabilt boende. Hade jag inte varit skådespelare så hade jag kanske sysslat med någon form av extremsport. Men det blir också en vana, jag började att flytta runt ganska tidigt. Jag har vant mig vid detta helt enkelt.

Vad tycker du framför allt att du har blivit bättre på som skådespelare?

– Det jag har utvecklat mest är att jag inte är så hård längre mot mig själv när det gäller vad som är bra och dåligt, rätt eller fel. Jag hade mycket högre krav förr på mig själv att det skulle vara på ett visst sätt. Nu ser jag gråzonen emellan. Det har nog att göra med att man utvecklas och ser människor och sammanhang på ett annat sätt. Det gör också att jag utsätter mig för större utmaningar och att jag ger mig in i sammanhang som jag inte har så stor kunskap om.

Gestaltat starka kvinnor

Nina Zanjani, som är anställd på Göteborgs stadsteater, har flera gånger gestaltat stora starka kvinnor, till exempel Klara i Klaras resa på Göteborgs stadsteater, Johanna på Dramaten och fröken Julie i Göteborg.

Hur kommer det sig?
– Det vet jag inte, men vem man jobbar med spelar stor roll. Jag har jobbat mycket med Jenny Andreasson och efter stadsteatern i höst ska jag tillbaka till Dramaten för ytterligare ett samarbete. Hittar man en person som man skapar bra tillsammans med så vill man hela tiden ta nästa steg. Vi har hittat ett bra samarbete och hon jobbar med ett väldigt starkt feministiskt perspektiv med nästan enbart pjäser av kvinnliga dramatiker och författare. Anna Takkanen, tidigare på Göteborgs stadsteater, som jag också jobbat med, var också väldigt driven när det gällde detta.

Är det någon skillnad att jobba på Dramaten jämfört med andra teatrar?

– Det är inte så stor skillnad som man tror. Det ser ungefär likadant ut i alla repsalar. Förr var det nog större skillnad när teatrarna hade fler fastanställda, i dag finns det många frilansar som åker runt, det blir en större blandning. Samtidigt är det en mäktig känsla att spela på Dramaten där man vet att Jarl Kulle och Inga Tidblad har spelat. Det finns en teatermagi och en historia. Men den finns ju även i Göteborg med till exempel Kent Andersson och den politiska teatern som jag gillar mycket.
"Det är en mäktig känsla att spela på Dramaten"
Du har agerat polis i tolv Wallanderfilmer, har ditt förhållande till poliser förändrats efter det?

– Jag tycker jag har fått ett annat förhållande till poliser, vi träffade många när vi gjorde Wallanderfilmerna och då blev de plötsligt människor för mig. Tidigare tyckte jag inte om poliser. Jag var alltid lite rädd för dem, trots att jag inte hade gjort något. Men under serien blev de personifierade. Sen finns det givetvis bra och dåliga poliser.

Vad kan du säga om Ibsens Hedda Gabler som har premiär i mitten av september på Göteborgs stadsteater?

– Jag kan inte säga så mycket mer än att det ska bli riktigt roligt att jobba med pjäsen och med Emil Graffman som regisserar och skådespelaren Fredrik Evers. Jag gillar som sagt att jobba med samma människor. Då får man mycket gratis och kan ta vid där man slutade sist. Man kan ta ytterligare ett steg i utvecklingen.

Tweeta