Tweeta

Johan Rockström är professor i naturresurshållning och chef för Stockholm resilience center vid Stockholms Universitet. Han är en flitig miljö­debattör och har också skrivit ett flertal böcker om miljö­hotet, nu senast Vår tid på jorden tillsammans med Mattias Klum. Att han tar miljöhotet på så stort allvar, säger han, är för att han vet hur allvarligt läget är.

– Läget är värre i dag än för bara åtta nio år sedan när till exempel Al Gore-filmen (En obekväm sanning) visades. Det är ganska anmärkningsvärt att den allmänna debatten är så pass tyst när vetenskapen visar att temperaturen fortsätter att öka, havsyte­nivån ökar snabbare, isar smälter mycket snabbare än vi tidigare trott, samma sak gäller metanutsläpp och havsförsurning. Vi ser i dag allvarligare extremer i klimatet med till exempel värmeböljor och skogsbränder än vad vi trodde att vi skulle se. Vi har väldigt mycket vetenskap i dag som visar att vi är på väg bortom två-graders­målet (en ökning av medeltemperaturen med max två grader, antaget som ett politiskt mål för EU och Sverige), säger Johan Rockström.

Förvånad över tystnaden

Han förvånas över att det är så tyst i media och ­menar att det borde vara lika självklart att ha en miljö­bilaga som en sportbilaga i varenda tidning, varje dag.

– Jag tror tyvärr inte att många av redaktörerna på redaktioner runt om i landet har förstått allvaret i situationen, utan man behandlar miljöhotet som ett OS, det är något som inträffar vart fjärde år i samband med FN:s rapporter, däremellan är det tyst.

Vad gör du själv för att värna miljön?

– Först och främst är det en väldigt liten skillnad mellan min forskargärning och mitt privata liv, de två delarna är sammanvävda med ett mycket starkt miljöengagemang. På hemmaplan har jag, min fru och våra barn en kontinuerlig diskussion om hur vi ska minska vår energianvändning. Vi har bergvärme och vind-el, och försöker minimera vår energianvändning till 10 000 kilowatt-timmar per år, vi har en liten etanolbil, jag kombinerar cykel och kollektivtrafik till och från jobbet, ofta med cykel hela vägen vilket blir 3,5 mil till jobbet från huset på Rindö. Och så har jag en hopfällbar cykel som jag kan ta med mig på båt, buss och tåg för att få en effektiv logistik. Det passar mig bra, för jag jobbar på bussen också. Sedan försöker jag åka tåg så ofta som möjligt. Men ingen är perfekt, ibland måste man flyga, då lägger vi in det i vår årliga kolbudget. Och vi källsorterar allt, har egen kompost, odlar egna grönsaker och så vidare. Sammanfattningsvis har jag en djup övertygelse om att vi har ett ansvar inför kommande generationer, att våra barn och barnbarn ska ha en bra värld att leva i. Det är det som driver mig.

Vad kommer att hända till slut om vi inte gör något för att stoppa utvecklingen?

– Det finns mer och mer forskning som pekar på att det för en stor del av befolkningen skulle innebära en katastrofsituation. Planeten bryr sig nämligen inte ett dugg om mänskligheten. Det som står på spel är vår hälsa, livslängd och ekonomi – ja hela vår tillvaro. Låt oss säga att vi kommer upp i tre graders uppvärmning, då kommer vi att få se oroshärdar och ekonomisk instabilitet. Jag ser framför mig en väldigt destabiliserad värld där förutsättningarna för den moderna civilisationen undergrävs.

När inträffar det här?

– Det ligger kanske 100 år bort.

Tweeta