Tweeta

Bildgooglar du Kitty Jutbring möts du av en färgkavalkad, både vad gäller hår, smink och kläder. Hennes 80-talsinpirerade stil har blivit hennes signum.

– Det är som med livet i stort, jag är inte en kompromissmänniska. Jag tar på mig det jag tycker är snyggt, jag har svårt att inte göra det. Jag känner en strak känsla inom mig att det är nödvändigt att ha ett visst plagg på mig. Vissa sticker ut bara för att sticka ut, medan andra är rädda för vad andra ska tänka. Jag tillhör dem som undrar varför jag ska köpa en kakifärgad byxa när det finns så mycket roligare byxor, ­säger hon.

"Lyssnade mest på Herreys"

Stilen började ta fart 1997 när hon började köpa vinylskivor. Då blev det mycket 80-tal, hon blev kär i låtarna som hon tidigare bara hört lite på radion.


– Jag var ju inte så gammal på 80-talet så jag missade det tuffa, jag lyssnade mest på Herreys. Jag gick in på UFF och såg en Ball t-shirt, som var vanligt på 80-talet. Jag tyckte att den var jävligt snygg, men visste inte om jag skulle våga använda den. Strax efter 2000 började jag våga iallafall. Jag signalerar väl att jag är en person som inte tar allting så jätteallvarligt, att jag gillar att uttrycka mig i färg och form. Kanske att det avdramatiserar och gör att människor vågar komma fram och prata med mig.

I år är det tio år sedan Kitty Jutbring blev känd i Kanal 5:s dokusåpa Big Brother. Jubileet har fått henne att påbörja en bok där hon i första kapitlet ser tillbaka på tiden som varit.

– Det är svårt och komplext att se tillbaka på Big Brother-tiden. Det är onödigt att ångra den, men det känns som att det var 40 år sedan och att jag var en annan person då. Det som gjorde att jag hamnade där var att jag hade ett bekräftelsebehov och inte visste vad jag ville med mitt liv.

Hon berättar att hon innan mest försörjde sig som dj och levde på cirka 5 000 kronor i svarta pengar varje månad. Chocken blev stor när hon kom ut ur Big Brother-huset. I sin vildaste fantasi hade hon aldrig kunnat föreställa sig hur hård mediebevakningen skulle bli.

– Det blev för mycket både fysiskt och psykiskt. Efteråt blev jag sjuk i feber i flera veckor. Visst var det roligt också med all uppmärksamhet, men det var så extremt i början. Jag kunde knappt gå utanför dörren.

"Fick kämpa som fan"

När Kitty Jutbring var liten lekte hon att hon jobbade på radio och tv och gjorde egna inspelningar, men det var så långt borta att hon inte ens vågade drömma om det.
"Jag målade in mig i ett hörn och fick kämpa som fan."
– Att jag tog mig från en utskälld dokusåpa i ­Kanal 5 till Sveriges Radio är ett mirakel, det är mot alla odds. Visst öppnade det många dörrar, men bara till krogar och klubbar. Jag tror att ännu fler stängdes. Jag målade in mig i ett hörn och fick kämpa som fan.

Vändpunkten kom när hon spelade med sitt då­varande band på Hultsfred och blev intervjuad i P3. Då satt hon länge och pratade med producenten. När P3 sedan skulle ha ett relationsråd i radioprogrammet Christer kom hennes namn upp. 

– Så jag tog mig dit en lite annan väg, samtidigt som jag i Big Brother kanske på något sätt visade att jag är en sympatisk person, att jag kan vara glad, rolig och fantasifull. Det var säkert ett plus att folk visste vem jag var, säger Kitty Jutbring.

Vilken är den konstigaste frågan du fått i relationsrådet?

– Jag minns en gång att vi fick ett mejl från en kille som mådde dåligt efter att han legat med sin tjejs mamma på midsommarafton. Vi trodde att det kanske bara var påhitt, vi har blivit duktiga på att upptäcka dem, men det här verkade ändå autentiskt. Vi tog med det och sedan fick vi flera samtal från folk som hade gjort samma grej. Det var riktigt sjukt.

Hur är du själv på relationer?

– Jag har blivit jättebra. Tidigare var jag en person som trodde att jag behövde mothugg och bråk. Jag intalade mig själv att jag inte kunde ha en harmonisk relation. Men jag har utvecklats och inser att det är underbart utan bråk, när det inte finns något som hela tiden är på gång under ytan. I dag har jag en relation som är byggd på tillit, som är lugn och trygg. Så jag skulle nog säga att jag är en "nia" i relationer i dag.

Vad har folk för fördomar om dig?

– Att jag är självsäker. Ibland är jag lite blyg och tyst och då tror folk ofta att jag sitter och fräckar mig. Folk tror även att jag är tjockare än vad jag är. Många kommer fram och säger att jag inte är så tjock som jag ser ut i tv. Generellt tror folk också att alla kändisar bor i Stockholm och att alla är rika. Jag minns en gång strax efter dokusåpan, jag gick förbi en person med en sådan där insamlingsbössa på stan. Då kom någon fram och tyckte att jag som är så rik faktiskt borde bidra med något, fastän jag kanske bara hade 20 kronor kvar. Så jag lever inte upp till fördomarna, jag är varken särskilt tjock, fräck eller rik.

Hur är du som person?

– Kul att du skulle fråga det, jag har faktiskt nyligen kommit fram till att jag har en personlighetstyp som heter HSP, som står för Highly Sensitive Person. Fast det har nog många utan att veta om det. Det är ingen diagnos som ska behandlas, utan det handlar om att jag tar in mycket saker och upplever allt väldigt starkt, vilket tar mycket energi. Så nu vet jag lite mer om varför jag är som jag är, rätt intressant faktiskt. Jag tror också att jag är ganska snäll, men jag kan bli arg för orättvisor. Jag är inte rädd för att säga ifrån.

– Att jag är vegan hänger också ihop med allting. Jag har kommit fram till att jag tycker att det är fel att döda djur för att äta upp dem och då kan jag inte kompromissa med det och se bort. Många tycker att det "egentligen" är fel att äta kött men gör det för att det är gott. Det kan jag fasen inte fatta.

Kitty Jutbring är också en samlare. Tidigare var det mest Hello Kitty-saker hon letade efter, nu är det porslinsfigurer. Den senaste, en blundande hund, köpte hon häromdagen. Hon har nu runt hundra stycken, som hon har samlat prydligt på tre hyllor inne i sovrummet.
"Var inte 80-talet mycket för onödiga prylar som bara samlade damm?"
– Jag tror att det är en bugg vissa har som gör att man samlar. Det går säkert tillbaka till när vi levde som samlare, och behövde agera så. Det är en onödig grej, men ser jag ett litet föräldralöst porslinsdjur så känner bara jag att jag måste ha det. Kanske är det för att det ger trygghet och en känsla av mitt flickrum? Redan då hade jag mycket sådant hemma. Var inte 80-talet mycket för onödiga prylar som bara samlade damm?

Brakade ihop

Länge levde hon ett hektiskt liv. Hela tiden försökte Kitty Jutbring jaga jobb. Det fanns krönikor att skriva och sammanhang i radio och tv att vara med i. En dag gick hon in i väggen, både professionellt och privat. Det som fick henne att vakna till var när hon såg Sanna Bråding i en tidning och tänkte: vad fasen gör hon där, varför ringde de inte mig? Då insåg Kitty Jutbring att hon hade ramlat i vad hon kallar mediabranschfällan, att hon börjat bli missunnsam mot andra och att något var fel.

– Jag brakade ihop, tog en paus och tänkte efter, mycket på den fejkade kändisvärlden. Det är den jag skriver en bok om nu. Det hade blivit allt viktigare att jag kunde säga att "jag jobbar med tv, radio och skriver krönikor", att känna att jag är någon. Jag fokuserade mer på att verka lyckad än att bli lycklig. Jag var ledig från radion i tre månader och insåg att jag måste ta det lugnt, vända uppochner på allting i mitt huvud, umgås mer med mina vänner och min kille, säger hon och fortsätter.

Kanske börjar på dagis

– Det finns en aura kring kändisar. Människor tror att alla kändisar är lyckliga och har roliga vänner, men de sitter också hemma och gråter. Det är svårt att leva upp till den bilden utan att tappa bort sig själv. Man börjar fundera på om ens kille hade varit ihop med en om man inte hade varit känd.

Just nu jobbar hon som programledare på musikprogrammet P3 Star i P3 och tycker om de inspirerande mötena med artister och band, hennes idoler. Just nu skulle hon helst vilja intervjua Niki & The Dove, och att få in Leila K eller Lady Gaga i studion hade varit en dröm. Inför framtiden har hon stora planer.

– När jag kommer ur det här, när jag har energi och är uppe på kullen igen skulle jag vilja komma på ett jävligt bra tv- eller radioprogram som jag sedan är med och förverkligar, något som har att göra med relationer eller sociala experiment. Jag tycker att det är väldigt intressant med sociala koder och skulle gärna infiltrera överklassen. Sen skulle jag vilja ha med Fredrik Lindström på ett hörn, han är fantastisk. Eller så skiter jag i alltihop och gör något på riktigt, kanske börjar jag jobba på dagis eller något liknande.

Tweeta