Tweeta

Josefin Neldén sitter vid ett bord och pratar med kollegorna på Backa teater. Det är lunchtid och nedvarvning. Dagens föreställning av 2 556 dagar gick bra; den unga publiken var engagerad och livlig.

– De ville verkligen vara med och det är också meningen. Men det finns en gräns för hur mycket de kan vara med. Det är en svår avvägning. Ibland får man säga att nu räcker det, det är vi som berättar en historia, resonerar hon sen vi tagit plats i ett annat rum i den före detta plåtverkstaden på Lindholmen där Backa teater huserar sedan sju år tillbaka.

Bygger på gamla minnen

2 556 dagar syftar på antalet dagar som en sjuåring har levt. Pjäsen bygger på de fem skådespelarnas egna minnen från tiden som sjuåring. Aktörerna sökte sig bakåt i tiden och lyckades delvis tillsammans hitta situationer från barndomstiden. Josefin Neldéns roll i föreställningen präglas av skuld och skam.

– Det kanske var lite oväntat men jag hade dåligt samvete för mycket, som till exempel världssvälten ­eller om någon blev mobbad. Jag tappade även bort mitt älsklingsgosedjur när jag var sju år och fick svårt att sova för jag undrade ju hur hon mådde. Jag har även andra minnen från den här ­tiden, men det var de här som jag tyckte var intressantast att undersöka.

En äkta göteborgare

Josefin Neldén berättar att efter en föreställning så tar det en halvtimma eller timma innan hon kommer ner i varv och tröttheten börjar smyga sig på. Vissa ­dagar har hon till och med fått gå hem och lägga sig av ren utmattning. Hon förklarar att det är mycket som byggs upp inför en föreställning och allt detta ska ut i koncentrerad form under en timma eller två.

Någon trötthet märks inte alls i dag hos skådespelaren som växte upp i Hisings Backa och fortfarande är Göteborg trogen. Hon är pratglad, men det är inte så att orden sprutar ur munnen. Det går inte på rutin. Varje fråga följs av en stunds eftertänksamhet; ibland fästs blicken någonstans i rummet någon sekund innan hon börjar resonera sig fram till ett svar. Som för att känna efter hur hon ställer sig till saken just här och nu.

I pjäsen 2 556 dagar har hon en replik där hon uppspelt utbrister: "jag går på teater, jag går på teater". Så var det också. När Josefin Neldén var sju år läste hennes mamma en annons i en tidning om en teaterverksamhet vid Backa Kulturhus på Selma Lagerlöfs torg.

Karriären tog fart

– Det ledde till att jag och min bästa kompis Karin började där. Även hemma höll jag på. Jag vet till exempel ett fotografi där jag har placerat min gammelmormor och min mormor på små barnstolar med små barnbestick i mitt rum. Där skulle de sitta och trumma med besticken när jag sjöng. Och på en film från den tiden är jag reporter och pratar om nallebjörnar med min bror.

Efter gymnasiet började Josefin Neldén teaterutbildningen på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke. Där tog karriären fart med en roll som punkare i Ulf Malmros Tjenare Kungen. Sin scendebut gjorde hon på Angereds teater med En måste ju leva och efter det har det rullat på med både film och teater. Förra året medverkade hon i filmen Känn ingen sorg där hon gjorde rollen som Lena. Vilket var något av en drömroll för henne, inte enbart för att Håkan Hellström – vars texter och musik filmen bygger på – var och är en stor idol utan också för karaktärens komplexitet. Lena är tuff och tränar MMA, men hon bär också på ett stort sår i form av olycklig kärlek till filmens huvudrolls­innehavare, spelad av Adam Lundgren.

Uppskattad roll

– Hon var så ren och naken, inte alls sminkad utan både fin och ful så som folk är i allmänhet. Jag tror nog att det delvis var därför som rollen blev så uppskattad.
"Hon var så ren och naken, inte alls sminkad utan både fin och ful så som folk är i allmänhet."
Men att hon skulle bli Guldbaggenominerad för rollen hade hon inte förväntat sig. Även om tankarna lite lätt började snurra när hon nämndes i diskussionerna, men när väl stunden var kommen hade hon slutat hoppas.

– Jag skämdes nästan för att jag hade tänkt tanken. Men så läste de upp mitt namn bland de birollsnominerade och jag blev helt tagen och rusade ut gråtande till min kille i köket. Sen blev jag stressad och kunde inte sova på flera nätter och började fundera på vad jag skulle ha på mig på galan. Men det blev bra ändå, det var roligt på galan, även om jag blev lite besviken för att jag inte vann.

Lyssnar du fortfarande på Håkan Hellström?

– Det gör jag, men kanske inte på samma sätt. Jag fick nog lite av en överdos av musiken under filmandet. Men jag gillar det fortfarande och jag kommer troligtvis att gå och se honom på Ullevi i sommar.

De senaste fem åren har Josefin Neldén varit anställd på Backa teater, dessförinnan var hon på Angereds teater.

Två teatrar med inriktning på barn och ung­domar?

– Det är det jag vill syssla med. Barn är engagerade och har åsikter. De sitter inte och är artiga som vuxna gör. Jag gillar det. Samtidigt är det en utmaning för det kan ju mycket väl vara deras första möte med scenkonsten. Därför vilar det ett stort ansvar på oss skådespelare. Jag kan må jättedåligt om föreställningen inte funkar och når fram till publiken.

Vad är det som är så roligt med skådespelar­yrket?

– Det känns som ett yrke där jag alltid kan utvecklas. Både som skådis och privatperson. Det finns alltid något nytt att lära sig. Man får prova på så många olika liv och människor. Sen är det varierat, vitalt och med en framåtrörelse som jag gillar. Hela tiden nya projekt och nya människor.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag vill fortsätta här på Backa teater. Det är det roligaste och bästa stället jag kan vara på. Men jag vill också fortsätta med film och snart ska jag vara i en mindre roll i Ängelby, en dramathriller för SVT där Mia Skäringer har huvudrollen. Sen har jag även en mindre roll i Ulf Malmros kommande film.

Tweeta