Tweeta

Det började med att han fick ont i rumpan när han satt ner. Eventuellt kunde det handla om växtvärk, resonerade man. Men Aron, då sju år, blev tröttare för varje dag och fick även hög feber. Väl på sjukhuset hittade läkarna en knytnävsstor cancertumör i korsbenet i bäckenet. Cellgifter och strålning följde, men till slut konstaterade läkarna att en operation krävdes. Tumören togs bort, dock skadades nerver ner till benen under operationen, vilket har inneburit att han sedan dess har suttit i rullstol.

– Då satte jag mitt första mål. Jag ville inte ligga i sängen på sjukhuset, utan jag ville hänga med kompisarna ut och leka och spela fotboll, berättar Aron Anderson.

Frisk i 15 år

Två år senare drabbades han återigen av cancer, denna gång i lungorna – och vid tre olika tillfällen – vilket krävde ytterligare operationer. Men sedan dess är han frisk.

– Det är nu 15 år sedan och det är nog fem år sedan jag var på en kontroll senast. Jag har lärt mig att ta vara på det jag har. Då, när det var som värst, visste jag inte om jag skulle leva en månad till eller tills jag blev 80 år.

Aron Anderson har alltid gillat idrott och intresset har inte svalnat för att han sitter i rullstol. Redan som 16-åring deltog han i sitt första Paralympics; i Aten 2004 som reserv i seglingslaget. Därefter har han ­varit med i ytterligare tre Paralympics, dels med kälk­hockey­laget i Turin 2006 och Vancouver 2010 samt i Peking 2008 i friidrott. Till London 2012 hade han klarat kvalet, men då sade höften ifrån, vilket faktiskt resulterade i ett mer äventyrligt liv.

Satsar på äventyr

– Jag opererades och fick en ny höftled. Men efter det fick jag sämre rörlighet och det blev svårare att hålla på med friidrott. Sen dess har jag satsat mer på äventyr, berättar han i bilen mellan hemmet i Täby och Kolmården dit han är på väg för att föreläsa om de olika valen man ställs inför, att tro på sig själv och att våga sikta mot stjärnorna.
Jag hoppade med kryckor, kröp ibland och kravlade fram.
Sen dess har de äventyrliga prestationerna avlöst varandra. Ofta i samarbete med Barncancerfonden som han samlar in pengar till. Förra året cyklade han 120 mil på en armcykel till Paris. Det var en del av Team Rynkeby Paris, ett nordiskt välgörenhetsprojekt som förra året samlade in över 8,6 miljoner kronor till Barncancerfonden. Förra året lyckades han också, som första person någonsin, nå toppen på Kebnekaise i rullstol och sen även på egen hand ta sig tillbaka till fjällstationen. En bedrift som är svår att begripa sig på.

– Jag hoppade med kryckor, kröp ibland och kravlade fram. Jag var fruktansvärt trött efteråt. Hade ont överallt i hela kroppen, kände mig som en 90-åring. Jag fick hjälp med att bära rullstolen som jag kunde sätta mig på och vila mellan varven.

Nordens högsta berg

I augusti i år lyckades han, tillsammans med sin besättning, att bestiga Nordens högsta berg, Galdöpiggen som mäter 2 469 meter. Dessförinnan hade han även gjort ett försöka att ta sig upp på Europas högsta berg, Mt Elbrus i Ryssland. Men där fick han ge sig när de var 270 meter från toppen, som tornar upp sig 5 642 meter över havet.

– Det var dåligt väder på gång, samtidigt som vi var lite sena, så vi tog beslutet att vända. Det var ändå ett roligt äventyr och jag lärde mig mycket. Och vi lyckades samla in 190 000 kronor till Barncancerfonden …

Men varför klättra i berg med rullstol?

– Jag har alltid gillat berg. Förr när jag och familjen åkte förbi något berg tänkte jag alltid att dit upp till toppen kommer jag aldrig. Men jag visade att det var möjligt. Det är roligt att utmana sig själv. Sen är det oerhört vackert uppe på ett berg, det har jag alltid tyckt. Och kan man även samla in pengar så finns det ytterligare en anledning att ta sig upp.

Klassiker på rekordtid

I slutet av september rullade han även över mål­linjen i Lidingöloppet. Vilket innebar att han hade klarat av en Svensk klassiker. Vansbrosimningen, Vätternrundan och Vasaloppet hade avverkats tidigare under året. Målsättningen var att rulla in på en tid under 3 timmar och 48 minuter för att totalt sett klara av klassikern under 24 timmar. Något ingen rullstolsburen tidigare har klarat av.

– Det gick riktigt bra. Jag klarade Lidingöloppet på 3,02, vilket betyder en totaltid på 23,14. Just nu är jag lite stel i armarna och framför allt i ena armbågen som får ta mycket stryk.

Vad blir nästa utmaning?

– Jag har i dagsläget inget bestämt, men jag kommer att träna en hel del under hösten. Sen lockar tävlingar som till exempel Cykelvasan och tävlingen Ö till Ö, som går mellan Sandhamn och Utö och som är en av världens hårdaste endagarstävlingar.

Tweeta